Studera i Lund - den mörka sidan

Livet i Lund tågar på. Inne i en liten svacka just nu med noll studiemotivation. I total brist motivation och annan sysselsättning förekommer en ständigt gnagande mild irritation på allt som har med stan att göra.

Det handlar om er som bor här. Ni lunda-hipsters som svävar på era eko-gröna moln över oss andra. Ni killar med tofs i håret, ordnat movember skägg, runda och brunbågade jävla glasögon, lagom för korta mossgröna byxor, bruna jackor, rutiga ful-halsdukar och basker. Ni har för dyra läderväskor över ena axeln och bruna seglarskor. Ni klär er som gubbar på 50-talet, dags att vakna och börja klä er som folk. Det handlar om er universitets-gubbar som tror ni är professorer i era beiga långrockar (högst troligt ett av de fulaste plaggen som finns), för stora byxor som hålls på plats med slitna bälten, återigen runda glasögon och lackskor. Den stilen finns inte ens, man kan inte se ut så. Det handlar om er tjejer som kutar runt på stan med era jävla Hunter-stövlar, harembyxor och djurmönstrade tights och slitna hår. Jag förstår att ni använder nån jävla grön algsten med natursåpa och bark för att tvätta håret men kom igen, gör ett försök i alla fall. Ni typiska lund-malls-männikor tror ni är så jävla medvetna om er omvärld men ni lever i en bubbla, ni distanserar er från vanligt folk, ni har ingen koll. Blir så trött på alla samtal man hör på stan (kring en kopp eko-special-gödsel-rost-kaffe för 57 spänn) som om ni har listat ut världen och kan allt, har svar på allt. Visst, ni har läst på ordentligt på wikipedia och letat fram er statistik noggrant - men ni kan inte föra ett samtal med en vanlig människa. Grattis.

Det handlar om trafiken i stan. De flesta cyklar och åker kollektivt, vilket är skitjobbigt. Speciellt när man bor precis vid stationen. Alltid tjockt med folk på stationen, sprängfullt på tågen, i trapporna, i gångarna, på pressbyrån, vid biljetterna - överallt. Folk som bara står i vägen och stirrar ner i marken med hörlurar i öronen, avskärmade från omvärlden. Denna avskildhet förekommer också på cykelsadeln och på gångvägen, vilket även gör en promenad till en jävla livsfara. På ett ögonblick kan det dyka upp en tyst cyklist och fara förbi i 30 knyck på två decimeters avstånd. Jag vill verkligen prova att bara sätta ut en armbåge och "poof" följt av "ojdå jag såg dig inte"… 

Det handlar om min lägenhetsjakt. Det finns inga bostäder. Var man än tittar så är det hundra andra personer som är före i kön på hyresrätter. Med tusen köpoäng är man fortfarande inte i närheten av en lägenhet. Köpa bostadsrätt istället? Visst, om man tycker det är rimligt att punga 1,5 miljoner för en sketen etta. Idiotiskt. Det är väl ungefär vad det kostar att köpa loss en hyresrätt svart också.

Med det sagt åker jag till Småland imorgon där det finns lite vanligt folk. Jag orkar inte med er "akademiker" och självuppfyllande egoister just nu...